Jag har nämt det förut och gör det igen. Tiden går så jäkla fort!!
För över ett år sedan var Albin nyfödd och vi trilskades med gulsot, RS-virus och en vecka på NUS. 
Nu är det mer av: "Ska vi ta galonbyxor eller inte när han ska ut och gå?" Eller "Oh no, vi måste klippa han igen och hur ska det gå?"

Små problem man har här på Björnvägen.

Jag sitter och tittar på min finaste och bara gapar över hur fort tiden går och hur mycket som han lärt sig på ett år. DET min vänner är galet.

Nu behöver vi inte mata Albin längre. Vi sitter mest och tittar på honom i sin nya frisyr (som gör att han ser mycket äldre ut!) när han tar sin lilla sked och fyller den med mat som stoppas i munnen. När han blir törstig dricker han själv ur en färgglad plastmugg. Han säger själv till på sitt sätt när han är mätt, hungrig, törstig eller trött.

Jag har nog äntligen börjat förstå att min son börjar bli stor, även fast han fortfarande är liten.